Här är en berättelse som jag skrev 2011. Den är menad för ganska små barn, men den går väl bra att läsa ändå? Tacksam för feedback! :)

Anna älskade att cykla.

Varje dag efter skolan cyklade hon på en skogsväg långt ut i skogen.

Men just den här dagen tänkte hon ta en annan tur. Hon fick syn på en okänd skogsväg. Hon cyklade en lång stund och glömde helt bort tiden. Det fanns massor av olika små skogsvägar och hon bytte dem mest hela tiden. Det kittlade ljuvligt i magen. Hon passerade en bäck, en glänta en sten och en ek. Anna cyklade vidare. Hon stannade i en glesväxt skog.

Kanske var det dags för lite picnic? Hon plockade fram matsäcken och började äta. När hon tittade på klockan såg hon att den redan var åtta.

”Åh nej!”utbrast hon upprört, ”jag måste hem!”

Men vilken väg? Där fanns massor av skogsvägar.

"Nästa gång ska jag hålla mig till en väg", tänkte hon, "Men nu då?" Då mindes hon vad hennes pappa brukade säga; ”När man är vilse ska man stanna på samma plats, man ska hitta en trädkompis som man stannar hos tills man blir hittad.”

En annan sak han sade var att man ska synas. "Om det är älgjägare i skogen kan de ta fel på en och tro att man är en älg, då råkar man illa ut." Därför är det bra om man har en reflex med sig, för älgar har väl ändå inte några reflexer!

Tiden gick men ingen hittade Anna. Himlen blev allt mörkare och mörkare. Anna började känna oron stiga i kroppen, hon som var mörkrädd! Kusliga skuggor sträckte sig fram bland träden och liknade de mest hemska varelser.

Hon tittade på klockan. Vid det här laget skulle hon redan ha varit i sin säng för två timmar sen.

Stjärnorna gnistrade i kalla blå färger. Anna huttrade av skräck under den stora tallen. Dimman tätnade.

Då hände något fantastiskt. Anna fick syn på en konstig luden gren. Plötsligt rörde den sig. Anna ryggade skrämt tillbaka. Grenen var inte en gren, det var hornen på en älg! Anna svalde.

”Muuu!” brölade älgen.

Älgen var inte mer än tio meter bort. Den log vänligt mot henne med sina stora bruna ögon.

”Hej.” viskade Anna försiktigt,”Jag heter Anna, jag har kommit vilse. Vet du var Lillkrog ligger?” (Lillkrog var där hon bodde).

Älgen svarade inte men verkade lyssna, för han tittade menande på henne som om han ville att hon ska följa efter honom. Anna förstod genast att älgen ville att hon följde honom och knäppte kvickt på sig hjälmen och trampade efter honom på cykeln.

"Tänka sig! Jag har blivit vän med en älg!" tänkte Anna, "coolt!" Hon funderade på hur det skulle vara att berätta allt för sina klasskompisar.

Då och då stannade älgen så att Anna hann komma ikapp.

De passerade eken, stenen, gläntan och bäcken. Nu visste Anna helt säkert att de var på rätt väg.

Till slut var de framme vid landsvägen, det var inte långt kvar.

Älgen stannade för att säga adjö. Anna gick försikigt fram till honom, till hennes förvåning backade han inte undan, han stod kvar med värme i sin blick. Hon kysste hans lena mule.

”Tack, utan dig hade jag inte klarat mig. Du är den bästa vän jag nånsin haft.” Hon omfamnade honom och begravde sitt ansikte i hans mjuka päls.

”Men nu måste jag gå. Adjö.”

”Muu.” svarade älgen, han verkade vara lika ledsen som hon för att säga adjö.

Anna log lyckligt. ”Jag kommer aldrig att glömma dig.”

Älgen log också, med ögonen, det betydde nog;” Jag kommer aldrig glömma dig heller.” trodde Anna.

På vägen hem duggade det lätt. Små gyllene vattendroppar skimrade i det frodigt gröna gräset.

När Anna kom hem blev hennes föräldrar väldigt glada för att se henne igen.

”Jag och pappa har varit så oroliga för dig,” sade mamma och kramade Anna hårt.

”Var har du varit, gumman?” undrade pappa.

Anna berättade allt. Hennes föräldrar trodde inte henne. Men vi vet i alla fall att det är sant, eller hur?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag ska kanske på en skrivarkurs den 28 juli. Men förmodligen inte, ännu är vi för få som har anmält oss. Kursen riktar sig till ungdomar i åldrarna 13- 16, den kostar 1 750 kr och ligger i Stockholm. Är det någon som är intresserad? Kolla på bilden ...

Hej. Jag ber om ursäkt för att jag är så inaktiv. Men här kommer i alla fall en liten uppdatering. Hur som helst är ju det här egentligen en skrivarblogg, men jag har tagit några detaljbilder på blommor och träd osv, som jag tänker dela med er. ...

Nu var det mer än en månad sedan jag bloggade sist. Förlåt för det, men sanningen är att jag faktiskt inte har haft lust. Jag kommer in i perioder, en månad bloggar jag som en galning och en annan bloggar jag inte alls.    Hur som helst, gillar n...

  Det finns få saker som är så vackra som frost. Det gnistrar som stjärnstoft på marken så här års. Som ni ser har jag fångade jag fenomenet på bild i morse.                        ...

Visste du att? Det är omöjligt att säga "What a handsome face" utan att låta som en skåning som säger "Var det han som fes?" Ville bara säga det, för det har ingen relevans alls i det här inlägget. Här är en dikt som jag skrev åt min älskade jycke....