Inlägg publicerade under kategorin Berättelser

Av berattarugglan - 10 november 2013 08:36

Här är en berättelse som jag skrev 2011. Den är menad för ganska små barn, men den går väl bra att läsa ändå? Tacksam för feedback! :)

 

Anna älskade att cykla.

Varje dag efter skolan cyklade hon på en skogsväg långt ut i skogen.

Men just den här dagen tänkte hon ta en annan tur. Hon fick syn på en okänd skogsväg. Hon cyklade en lång stund och glömde helt bort tiden. Det fanns massor av olika små skogsvägar och hon bytte dem mest hela tiden. Det kittlade ljuvligt i magen. Hon passerade en bäck, en glänta en sten och en ek. Anna cyklade vidare. Hon stannade i en glesväxt skog.

Kanske var det dags för lite picnic? Hon plockade fram matsäcken och började äta. När hon tittade på klockan såg hon att den redan var åtta.

Åh nej!”utbrast hon upprört, ”jag måste hem!”

Men vilken väg? Där fanns massor av skogsvägar.

"Nästa gång ska jag hålla mig till en väg", tänkte hon, "Men nu då?" Då mindes hon vad hennes pappa brukade säga; ”När man är vilse ska man stanna på samma plats, man ska hitta en trädkompis som man stannar hos tills man blir hittad.”

En annan sak han sade var att man ska synas. "Om det är älgjägare i skogen kan de ta fel på en och tro att man är en älg, då råkar man illa ut." Därför är det bra om man har en reflex med sig, för älgar har väl ändå inte några reflexer!

Tiden gick men ingen hittade Anna. Himlen blev allt mörkare och mörkare. Anna började känna oron stiga i kroppen, hon som var mörkrädd! Kusliga skuggor sträckte sig fram bland träden och liknade de mest hemska varelser.

Hon tittade på klockan. Vid det här laget skulle hon redan ha varit i sin säng för två timmar sen.

Stjärnorna gnistrade i kalla blå färger. Anna huttrade av skräck under den stora tallen. Dimman tätnade.

Då hände något fantastiskt. Anna fick syn på en konstig luden gren. Plötsligt rörde den sig. Anna ryggade skrämt tillbaka. Grenen var inte en gren, det var hornen på en älg! Anna svalde.

Muuu!” brölade älgen.

Älgen var inte mer än tio meter bort. Den log vänligt mot henne med sina stora bruna ögon.

Hej.” viskade Anna försiktigt,”Jag heter Anna, jag har kommit vilse. Vet du var Lillkrog ligger?” (Lillkrog var där hon bodde).

Älgen svarade inte men verkade lyssna, för han tittade menande på henne som om han ville att hon ska följa efter honom. Anna förstod genast att älgen ville att hon följde honom och knäppte kvickt på sig hjälmen och trampade efter honom på cykeln.

"Tänka sig! Jag har blivit vän med en älg!" tänkte Anna, "coolt!" Hon funderade på hur det skulle vara att berätta allt för sina klasskompisar.

Då och då stannade älgen så att Anna hann komma ikapp.

De passerade eken, stenen, gläntan och bäcken. Nu visste Anna helt säkert att de var på rätt väg.

Till slut var de framme vid landsvägen, det var inte långt kvar.

Älgen stannade för att säga adjö. Anna gick försikigt fram till honom, till hennes förvåning backade han inte undan, han stod kvar med värme i sin blick. Hon kysste hans lena mule.

Tack, utan dig hade jag inte klarat mig. Du är den bästa vän jag nånsin haft.” Hon omfamnade honom och begravde sitt ansikte i hans mjuka päls.

Men nu måste jag gå. Adjö.”

Muu.” svarade älgen, han verkade vara lika ledsen som hon för att säga adjö.

Anna log lyckligt. ”Jag kommer aldrig att glömma dig.”

Älgen log också, med ögonen, det betydde nog;” Jag kommer aldrig glömma dig heller.” trodde Anna.

På vägen hem duggade det lätt. Små gyllene vattendroppar skimrade i det frodigt gröna gräset.

När Anna kom hem blev hennes föräldrar väldigt glada för att se henne igen.

Jag och pappa har varit så oroliga för dig,” sade mamma och kramade Anna hårt.

Var har du varit, gumman?” undrade pappa.

Anna berättade allt. Hennes föräldrar trodde inte henne. Men vi vet i alla fall att det är sant, eller hur?

ANNONS
Av berattarugglan - 24 oktober 2013 15:31

Tänkte bjuda på en engelsk berättelse som jag skrev för några månader sen. Feedback tas emot med öppna armar!


Once apon a time there were three little pigs, or at least two little pigs because the third pig was bigger than both of her sisters put together.

This day they were going to vistit their grandma of whom they hadn't seen in a very long time.

After they'd packed, they left home and began their journey.

Soon they came to a brige upon a great river. The brige looked very weak.

”We daren't cross the brige,” cried the two little pigs. ”It might not hold.”

”But we have to,” said their sister.”And I refuse to believe that it will break.”

After she said that she crossed the brige all safe and sound.

Her sisters came after but they were both really frightened.

”This isn't going to work!” they whispered to themselves.

Then something terrible happened, just when they were on the middle of it, the brige broke into a thousand little pieces and the two of them fell into the cold water.

”Don't worry!” their sister said. ”I'll rescue you. Just give me your hands and I'll pull you up.”

And she did.


After that they carried on walking until they came to a deep forest.

”Oh no!” gasped the two little pigs. ”This forest is so deep and thick we're afraid it might be a great struggle to walk through it.”

”Perhaps you're right,” said their sister,” but if we just stay together we can do this.”

But unfortunatley, they lost each other anyway.

”Sister, sister! Where are you?” shouted the two little pigs and in another part of the forest their sister was searching for them too. But without any luck.

After a while the big pig decided to find her way out of the forest herself.

”We have been here many times before, I'm sure my sisters will find their way out, unless they already have. I only hope I can find my way on my own.” she thought.

Meanwhile, the two other pigs thought the same thing.

They walked around in the forest but only seemed to get more lost.

”I knew it all along that this would happen!” cried one of the little pigs. ”We're never going to get out of here!”



The big pig had almost lost her hope too, but managed to pull herself together.

”Don't panic,” she told herself,” I can fix this, I'm a clever pig.”

And by that, she found her way to the end of the forest almost immediately.

”Now I just have to find my sisters, but how?” she thought. After a while of thinking she got an idea.

She scrambled up to the top of a tall tree where she looked around trying to spot a glimpse of her sisters.

”Hoot, hoot! Dear sisters, where are you?” she shouted.

All of the sudden she found herself peering at two tiny pink spots in the middle of the forest, of which she assumed were her sisters.

Her sisters saw her too and shouted back: ”thank heaven! Dear sister, you found us!”

”I believe I did,” answered the big pig. ”Follow the direction you see me and you'll be out of the forest before you even know it.”

The two little pigs did as they were told and shortly after, all three of them were walking friskly together again.

After a long while they finally saw a gigantic mountain and on the top of it was their grandma's house.

”I don't remember the mountain being this big,” sighed the little pigs.”It might take all day for us to get up to grandma's.”

”Don't think like that,” suggested the big pig, ”If you only believe you can do anything you want.”

And by that she walked all the way up the top of the mountain where her grandma happily welcomed her.

But the two little pigs were still struggling their way up, and it went slow.

”God grace,” panted one of them,” we're not even half way up and I'm already exhausted.”

”Me too”, agreed the other pig,” I can't do this.”

But then they both remembered what their sister had told them and abruptly changed their minds.

”Forget what I said”, declared one of them, ”we can do this if we only believe in ourselves. It's what we should have done all the time. Maybe the brige wouldn't have collapsed underneath our feet if we believed it would hold... and maybe we would've found our way out of the forest immediatly if we believed we could and-”

”And maybe we can do this too”, filled the other pig in,” if we just believe.”

Then they stubbornly marched all the way up the mountain where their sister and grandma were waiting patiently.

”We almost gave up”, confessed one of the little pigs, ”but you saved us”, she told her big sister.

”From now on we will always try to be positive and to believe in ourselves, because then you don't give up”, promised the other little pig.

Then all four of them went into grandma's house where they ate freshly cooked shepherds pie that smelled lovely and homemade.

”Shepherds pie, my favorite!” exclaimed the big pig.

”Your pies are the best grandma”, said one of her sisters.


And from that day on they all lived happily ever after and made all of their biggest dreams come true.

ANNONS
Av berattarugglan - 21 oktober 2013 17:57

Tack så mycket till alla er som har tagit er tid att läsa min novell! Här är sista delen.

 

Tjena lilla dagbok,

 

Äntligen! Det är så skönt att kunna delta i idrottslektionerna igen. Min lärare började nästan misstänka att jag ljög den fjärde gången på rad som jag sade att jag mådde för illa för att vara med.

Jag är i alla fall oerhört glad att jag vaknade av min väckarklocka i morse och inte av någon irreterande svartalf.

Plutt-Göran lovade att han skulle sluta.


 Hela veckan har nämligen gått som smort. Jag och Plutt-Göran är som syskon nu. Jag som alltid har velat ha ett syskon! Han är förstås fortfarande lite irreterande, men det ligger ju i hans natur. En dag när jag vaknade upptäckte jag att den lilla lymmeln hade målat mig som en clown i ansiktet. Idag följde Vilda med mig hem från skolan och vi alla tre bakade. Plutt-Göran fick bestämma vad det skulle bli, så det blev förstås brownies! Han följer alltid med mig till skolan och sen går han hem igen. På dagarna så hälsar på en gammal dam som är granne till oss. Hon gillar Plutt-Göran väldigt mycket och han gillar henne med.

Nästa vecka ska vi visa upp honom för mamma och pappa, Plutt-Göran är lite orolig för det men jag vet att det kommer att gå bra. Mina föräldrar har nämligen alltid dragit sig till det onaturliga.

Tro det eller ej, jag älskar faktiskt lilla Plutt-Göran nu, och det kommer de också att göra.

Av berattarugglan - 18 oktober 2013 15:32

Det är tur att jag har dig lilla dagbok...

 

...För jag blir så frustrerad när inget fungerar. Vi har nästan försökt allt nu men inget lyckas. Vi har letat, gillrat fällor och allt möjligt. Plutt-Göran är helt enkelt för smart.

Det kändes lite otäckt att gå och lägga sig inatt.

Det var kolmörkt inne i mitt rum och tanken att Plutt-Göran kunde vara inne i rummet plågade mig. Han vill mig inte väl.

Jag har aldrig varit rädd för svartalfen förut.

Mitt huvud fantiserade fram de mest läskiga tankarna. Eftersom att det var så mörkt så såg jag saker som inte fanns. Min klädhög på golvet såg ut som Plutt-Göran tyckte jag. Gång på gång måste jag trycka på lampan för att försäkra mig om att det verkligen var min hög med kläder.

Nu har jag gett upp med att försöka sova, det kommer ändå inte att gå.

Jag sitter i min säng medan jag skriver det här med lampan på. I morgon blir det dags för idrott igen. Får väl se hur det går.


Av berattarugglan - 16 oktober 2013 07:49

Är det ens någon som läser de här avsnitten? Om du gör det så vore det jättesnällt att lämna en kommentar så jag får veta vad ni tycker om den. Plzzz C:

 

Kära dagbok,

 

Hela veckan har jag och Vilda planerat hur vi ska kunna fånga svartalfen. Sen, när han är inburad så ska vi tvinga vi honom att bryta förbannelsen. Fiffigt va?

I onsdags följde Vilda med mig hem. Vi började med att baka brownies som vi skulle använda som lockbete.

Sen lade vi in en plåt med stora saftiga brownies på köksbordet. Vi väntade tåligt bakom kökssoffan med en håv och en vattenpistol.

Vi hoppades att doften av nybakta brownies skulle spridas genom hela huset och sen skulle svartalfen komma in till köket som förtrollad.

Där satt vi i säkert en kvart på huk bakom kökssoffan.

När vi nästan var beredda att ge upp så hörde vi hur golvplankorna knakade i det andra rummet.

Nu kommer han”, viskade Vilda.

Ha tålamod, väste jag,” vi får inte ingripa förrän han är uppe på köksbordet.”

För första gången såg jag hela honom. Han var mager som av bara skinn och ben. Hans nakna hud hade en grålila ton och runt midjan hade han en sliten och lortig tygramsa som slutade precis ovanför hans knottriga knän.

Vad ful han är,” viskade jag.

Står han vid kökströskeln?” frågade Vilda.

Ja det gör han. Ser du inte honom?”

Nej, det är nog bara du som kan se honom. ”

Jag funderade ett tag, medan jag såg Plutt-Göran tveksamt dra sig över golvet.

Menar du att jag är galen?” undrade jag.

Nä, jag menar att du kanske har ett sjätte sinne. Att det bara finns några få människor i hela världen som kan se sagoväsen. Jag önskar att jag var synsk.”

Tyst nu. Han närmar sig.” sade jag.

Svartalfen såg sig misstroget runt i rummet. Han verkade tycka att det hela var lite skumt, kanske misstänkte han att det var en fälla.

Innan man hann blinka hade han flytt ut ur köket.

Attans! Vi missade honom!” sade jag irreterat.

Vilda och jag var båda helt förbluffade. Det hade verkligen varit skönt att få tag på den bråkstaken.

Vilda trodde att vi allt måste vara ännu listigare än så för att få tag på honom. Det blir nog inte bli helt så enkelt att överlista honom som vi först hade trott...


Av berattarugglan - 13 oktober 2013 14:15

Här kommer nästa avsnitt av "Saga och den elaka svartalfen". Hoppas ni tar er tid att läsa den!

 

Goddagens älskade dagbok,

 

Förut kunde jag inte fatta hur man ändå kan ha så mycket otur.

Båda drottslektionerna vi hade den här veckan hände precis samma sak som tidigare. Under idrottslektionen mådde jag jättedåligt men samma sekund som vi lämnade idrottssalen så mådde jag betydligt bättre.

Det kändes som mer än bara ren tillfällighet.

Det var det nog också.

För jag tror att jag vet hur det förefaller sig nu. Det var Vilda som kom på varför jag har varit så konstig under idrottslektionerna på senaste tiden. Hennes finurliga teori är att jag har blivit förbannad. Plutt-Göran måste ha blivit så fruktansvärt sur på mig dagen då jag kastade boken på honom, att den otäckingen tydligen hade valt att straffa mig på något sätt. Vad vore inte bättre än att förhindra mig att delta på idrotten som jag älskar så mycket? Förresten måste det hela också betyda att svartalfen kan utföra magi. Ganska coolt, men ändå.... jag hatar honom!

 

Vet du mer vad han har gjort? Vi fick gäster igår kväll och då bakade mamma goda brownies som vi skulle bjuda gästerna på.

Men det blev aldrig några brownies. För att när hon lämnade sina färdigbakta brownies att svalna medan hon gick på toan, så var allihopa borta när hon kom tillbaks.

Det måste vara Plutt-Göran tror jag. Han måste verkligen älska brownies, jag menar, hur kunde han smälla i sig tjugo knytnävs stora brownies?

Det kan inte ens min pappa.

 

 

 


Av berattarugglan - 10 oktober 2013 20:28

Jag har skrivit en berättelse som jag tänkte dela upp i många inlägg. Fortsättningen av den här berättelsen kommer alltså någon annan dag.

Om du tycker att den är skriven konstigt så är det för att jag valde att skriva den som att den vore huvudpersonens dagbok.

Berättelsen handlar om en tjej som blir trakasserad av en så kallad "svartalf". (Jag vet att jag har snott ordet svartalf från Harry Potter, men jaja). Men en dag så bestämmer hon sig att det får vara slut på dumheterna, så hon och hennes kompis försöker ta itu med saken. Men kommer det att gå? Svartalfer är både snabba och listiga.

 

Kära dagbok...


...Jag vill bara berätta att jag har fått nog. Saga Elina Mattsson har fått nog.

Sedan jag har börjat femman har jag varje morgon blivit väckt på dom mest otäcka sätt.

Ofta vaknar jag av att min näsa nästan hade vridits ett helt varv runt av en liten hand med starka nypor, att mitt täckte ligger på golvet eller att mina fötter får smaka på en elektrisk stöt.

Av ren otur har nämligen en så kallad ”svartalf” valt att bosätta sig i just mitt hus. Ingen vet om det förutom mig och min bästis Vilda, inte ens mina föräldrar.


Svartalfer är små, fula varelser som ser ungefär som en blandning mellan en tomtenisse och ett litet troll. Svartalfer brukar vara nästan lika långa som en stol utan ryggstöd. De går som apor, står inte upprätt utan mer krypt. Både snabba och listiga är svartalfer och därför är de också mycket svåra att få tag på.

De är också elaka, de gillar att spela oss människor elaka spratt.

Svartalfen som bor i mitt hus kallar jag för Plutt-Göran. Jag tror att det skulle passa honom bra. Fast egentligen har jag ju aldrig sett hela honom, bara små glimtar så jag vet inte exakt hur han ser ut.

Det är inte bara på morgonen som han gillar att spela mig spratt, det är hela dygnet.

En gång hade han pressat in råa spagettistrån in genom ena änden av en banan och sen när jag kom för att äta en banan så tog jag just den bananen. Spagettin inuti bananen hade hunnit bli alldeles mjuk, ungefär som kokt spagetti, men jag visste förstås inte att det var spagetti, så efter min första tugga i bananen slängde jag den för att jag trodde att spagettin var maskar.

Plutt-Göran har såklart även gjort fler dumma saker, som bland annat att tejpa igen våran kran, rena rama klassikern.

Jag skulle kunna hålla på hela dagen att berätta vilka fräcka saker svartalfen har gjort, men vad som är mer intressant är vad som hände i morse.

Igår hade jag förberett mig på Plutt-Görans morgon-spratt genom att lägga en tung bok på min säng.

När svartalfen uppenbarade sig på morgonkvisten var jag redan vaken och redo att anfalla. Så fort han kom in i mitt rum plockade jag kvickt upp min tunga bok och kastade iväg den så att den slog till hans fula nylle.

Han gav ifrån sig ett besynnerligt och gällt skrik men sen var han borta lika fort som han hade kommit. Jag har ingen aning om var han håller hus, kanske nere i källaren, det är mest möjligt för vi är nästan aldrig nere där.

I alla fall är jag nöjd över min hämnd.


När jag sen kom till skolan så var det dags för idrott. Jag älskar idrott det är så roligt och jag är verkligen bra på det med. Jag kan tala om att alla väggarna i mitt rum är fyllda med stora affischer på berömda fotbollsspelare och friidrottare.

Men just den morgonen var jag inte alls särskilt bra på idrott. Jag mådde illa och det kändes som om jag hade feber. Läraren blev förvånad när jag sade att jag inte kunde vara med. Det var första gången i hela mitt liv som jag hade missat en idrottslektion. Det var tråkigt att bara sitta och titta på.

Underligt nog, så mådde jag precis som vanligt igen alldeles efter idrotten. Jag kände mig till och med pigg.

Men ibland har man väl lite otur...

Av berattarugglan - 6 oktober 2013 14:36

Vi har haft industrialism som arbetsområde i skolan, det var industrialism. Industrialism handlar om hur det var i Europa mellan 1700- 1800- talet. Det var nämligen då folk började uppfinna maskiner, så att många bönder flyttade till städerna för att jobba. Det blev fattigt och trångt i städerna. Vi fick i uppgift att skriva en novell om det. Här är min novell:


Han ligger på gatan och är sjuk och döende, han kallsvettas och vrider sig krampaktigt av smärta. Darrande ligger han, en gammal gubbe, där på den lortiga gatan i det tidiga 1800-talets London och fryser, men är ändå het som ett strykjärn.


Bilder av förgångna tider susar snabbt förbi i hans medvetande.

Början av hans liv hade varit lyckligt, han hade haft rika föräldrar som ägde en framgångsrik fabrik. Han var en bortskämd liten pojke och livet hade varit så enkelt. Städa var inget han behövde göra, det gjorde deras städerska, han behövde heller aldrig hjälpa till med tvätten eller i fabriken.

Han blev en lat och obekymrad liten pojke som bara brydde sig om sig själv. En sak han särskilt gillade att göra var att reta de andra små barnen för att de inte hade det lika bra som han.


När han vid trettio års ålder ärvde fabriken hade han inte ändrats ett dugg. Han hade inte arbetat en enda dag under hela sitt liv när han helt plötsligt var ägare till en stor fabrik. Därför fortsatte han helt enkelt som förut, på dagarna latade han sig och på kvällarna söp han sig full.

Han mindes att han hade tyckt att det var för mycket ansvar och det tråkade ut honom.

På den tiden hade han tyckt att han var mycket bättre än fattiga människor som var lortiga, desperata och ”trögtänkta”, men då visste han förstås inte att han själv inom kort skulle bli både fattig och väldigt desperat.

En dag gick nämligen hans fabrik i konkurs som följd av hans nonchalanta beteende. Han förlorade allt han hade, pengar, status och alla sina vänner. Gatan blev hans nya hem och så fort han fick lite pengar, spenderade han det på öl. Han provade många olika jobb, men det slutade alltid med att han fick sparken på grund av sitt hopplösa alkoholmissbruk och sin lättja.

Tillslut gav han upp, han tiggde och spelade flöjt på gatan i många eländiga år. Han började hata sättet som de rika såg på honom, då de i sina rena, dyra kläder överlägset spatserade förbi där han satt på gatan.


Aldrig förut hade han reflekterat över varför allt hade blivit som det blev. Han hade bara sett sitt liv som ett grymt öde då fabriken gick i konkurs, istället för att koppla det till sitt beteende.

Men nu förstår han. Han har lärt sig sin läxa, men det är tyvärr försent. Om han hade skött sin fabrik hade det här aldrig hänt.


Nu hör han några röster närma sig, rösterna tillhör en farfar och hans lilla barnbarn som är ute på kvällspromenad.

Den lille pojken verkar bli förskräckt vid åsynen av den gamla gubben som ligger på gatan och häftigt drar efter andan så att hans ölmage åker upp och ner som om den fylls av luften från en cykelpump.

Ändå finns det medlidande i pojkens röst när han frågar sin farfar om de kan hjälpa den gamle farbrorn på något sätt.

Farfarn förklarar med en lugnande ton att det inte går att hjälpa honom.

Där ser du, säger han, man ska vara rädd om det man har, man ska inte slösa bort allt på meningslösheter, han pekar menande på ölflaskan som ligger hårt fastklämd mellan gubbens armar som om den vore en nallebjörn.


Sen går farfarn och den lille pojken iväg, de lämnar den sjuka gubben ensam åt sitt tuffa öde i kvällens dystra mörker.

En vanlig människa skulle nog gräma sig över sitt eländiga förflutna, men inte han. Han har lärt sig sin läxa, en läxa han har fått betala mycket för, men det spelar ingen roll för nu svartnar det för ögonen och han känner hur lugnet sprider sig i hans kropp. Varken rädd eller ledsen är han för vad som väntar honom, när han drar sitt sista andetag.


Om en berättelse ska kallas novell måste den uppfylla vissa krav. Den ska vara kort, den först skrivas i nutid, sen i dåtid, sen i nutid igen. Den ska utspela sig inom loppet av några minuter, men när personen ser tillbaka på det förgågna kan det handla om flera år. Typiskt för en novell är också att den överraskar en på slutet. I min novell är överraskningen att det att den gamla gubben inte dör särskilt olycklig, trots allt elände. 

 


Presentation

  Hej. Jag är en femtonåring som älskar att skriva berättelser och dikter.

Jag gillar också att springa, läsa, fotaoch vara med kompisar.

Min familj är: två rara systrar, två petiga päron, samt en härlig och alldeles underbar hund.

Hoppas du gillar min blogg- och lova att komma tillbaka också!

Fråga mig gärna

5 besvarade frågor

Tävling

Dags för en dikttävling igen!

Hitta på en dikt om julen och publicera det på "Fråga mig" avdelningen.

Vinnarens pris är att jag lägger in en länk till din blogg på min-den får ligga där i en månad.

 Obs! Blir det inte fler än fyra deltagare så läggs tävlingen ner.

Kategorier

Omröstning

Vad vill du läsa i min blogg?
 Berättelser
 Boktips
 Dikter
 Foton
 Vardag

Senaste inläggen

Länkar

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2014
>>>

RSS

Följ bloggen

Följ berattarugglan med Blogkeen
Följ berattarugglan med Bloglovin'

Translate this blog


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se