Tack så mycket till alla er som har tagit er tid att läsa min novell! Här är sista delen.

Tjena lilla dagbok,

Äntligen! Det är så skönt att kunna delta i idrottslektionerna igen. Min lärare började nästan misstänka att jag ljög den fjärde gången på rad som jag sade att jag mådde för illa för att vara med.

Jag är i alla fall oerhört glad att jag vaknade av min väckarklocka i morse och inte av någon irreterande svartalf.

Plutt-Göran lovade att han skulle sluta.

 Hela veckan har nämligen gått som smort. Jag och Plutt-Göran är som syskon nu. Jag som alltid har velat ha ett syskon! Han är förstås fortfarande lite irreterande, men det ligger ju i hans natur. En dag när jag vaknade upptäckte jag att den lilla lymmeln hade målat mig som en clown i ansiktet. Idag följde Vilda med mig hem från skolan och vi alla tre bakade. Plutt-Göran fick bestämma vad det skulle bli, så det blev förstås brownies! Han följer alltid med mig till skolan och sen går han hem igen. På dagarna så hälsar på en gammal dam som är granne till oss. Hon gillar Plutt-Göran väldigt mycket och han gillar henne med.

Nästa vecka ska vi visa upp honom för mamma och pappa, Plutt-Göran är lite orolig för det men jag vet att det kommer att gå bra. Mina föräldrar har nämligen alltid dragit sig till det onaturliga.

Tro det eller ej, jag älskar faktiskt lilla Plutt-Göran nu, och det kommer de också att göra.

Kära dagbok!!!

YES! Jag ska försöka berätta allt så lungt som jag kan. Men jag är så lycklig!

Igår sov Vilda över hos mig. Hon och jag tänkte göra vårt sista försök att fånga Plutt-Göran. På kvällen stoppade vi in en hög med kuddar under mitt täcke i sängen för att det skulle se ut som om jag låg där och sov.

Sen ställde vi alarmet till klockan halv sju på morgonen och sen gick vi och lade oss. Vi lade oss inte inne i mitt rum som vi brukar, utan i gästrummet.

Vi var väldigt spända inför morgondagen för vi ville se om vår plan skulle fungera.

Tidigt i morse ringde väckarklockan och avbröt vår tunga sömn. Vi hade somnat sent i natt då vi hade varit pratsamma som papegojor.

Men trots det skuttade vi upp ur sängen så fort väckarklockan började tjuta.

Med våra pyamaser fortfarande på smög vi till garderoben där vi hade två håvar gömda.

Sen tassade vi tyst som katter ut ur gästrummet med en håv i varsin hand.

När stod vi där utanför mitt rum hörde jag att någon var där inne.

Ett par sekunder gick och jag lyssnade intensivt med örat pressat mot dörren.

”Nu!”

Vi störtade in i mitt rum och där stod Plutt-Göran bredvid sängen och skulle just till att hälla ett stort glas vatten över det som han trodde var mig, men som bara var kuddar under ett täcke.

Hans ansikte utstrålade förvirring och oro.

Men jag tvekade inte. Jag drog fram håven och fiskade upp honom i ett svep med den.

”Ha!” sade jag triumferande.

”Fick du honom?”frågade Vilda.

”Det kan du lita på att jag gjorde.” svarade jag stolt.

Efter det gick vi in i badrummet och kastade in svartalfen i duschkabinen och stängde dörrarna till den. Våran duschkabin består av glas så man kan se honom genom den.

”Inte så kaxig längre va?” sade Vilda, även fast hon inte ens kunde se honom. ”Du tror visst att du är smart.”

”Jag är smart!” fnös Plutt-Göran förnärmat.

Vilda vände sig om till mig.

”Sade han nåt?” frågade hon. ”Jag kan varken se eller höra honom.”

Jag ignorerade henne.

”Om du nu är så smart så tycker jag att du borde bryta förbannelsen nu.” talade jag om för svartalfen.

Men Plutt-Göran vägrade. Så jag och Vilda gick för att spela kort medan han satt kvar i duschkabinen.

”Han ändrar sig snart,” sade Vilda och log.

Hon hade rätt.

Efter en timme instängd inne i duschkabinen insåg svartalfen äntligen (efter en rad goda försök) att det nästan var omöjligt för en liten klen typ som honom att ta sig ut. Det gick inte ens med hjälp av magi, då svartalfers magi inte funkar när de är omgivna av glas.

Det kändes skönt att äntligen bli av med förbannelsen, men Plutt-Göran var inte alls lika glad. Mycket motvilligt höjde han sitt magiska finger mot mig och mumlade något tyst för sig själv. En stråle av vitt ljus sköt ut ur hans pekfinger och det kändes ungefär som att bli träffad av en elektrisk stöt. Sen kände jag mig varm som om jag befann mig i en bastu och helt plötsligt fick jag hicka.

”Är du säker på att du använde rätt förtrollning?” frågade Vilda misstroget och tittade ut i tomma luften, hon trodde visst att Plutt-Göran var längre än han egentligen var.

Svartalfen som visste att Vilda ändå inte kunde höra honom svarade inte.

”Det är bäst för dig att det här funkar,” sade jag till honom.

Det är tur att jag har dig lilla dagbok...

...För jag blir så frustrerad när inget fungerar. Vi har nästan försökt allt nu men inget lyckas. Vi har letat, gillrat fällor och allt möjligt. Plutt-Göran är helt enkelt för smart.

Det kändes lite otäckt att gå och lägga sig inatt.

Det var kolmörkt inne i mitt rum och tanken att Plutt-Göran kunde vara inne i rummet plågade mig. Han vill mig inte väl.

Jag har aldrig varit rädd för svartalfen förut.

Mitt huvud fantiserade fram de mest läskiga tankarna. Eftersom att det var så mörkt så såg jag saker som inte fanns. Min klädhög på golvet såg ut som Plutt-Göran tyckte jag. Gång på gång måste jag trycka på lampan för att försäkra mig om att det verkligen var min hög med kläder.

Nu har jag gett upp med att försöka sova, det kommer ändå inte att gå.

Jag sitter i min säng medan jag skriver det här med lampan på. I morgon blir det dags för idrott igen. Får väl se hur det går.

Är det ens någon som läser de här avsnitten? Om du gör det så vore det jättesnällt att lämna en kommentar så jag får veta vad ni tycker om den. Plzzz C:

Kära dagbok,

Hela veckan har jag och Vilda planerat hur vi ska kunna fånga svartalfen. Sen, när han är inburad så ska vi tvinga vi honom att bryta förbannelsen. Fiffigt va?

I onsdags följde Vilda med mig hem. Vi började med att baka brownies som vi skulle använda som lockbete.

Sen lade vi in en plåt med stora saftiga brownies på köksbordet. Vi väntade tåligt bakom kökssoffan med en håv och en vattenpistol.

Vi hoppades att doften av nybakta brownies skulle spridas genom hela huset och sen skulle svartalfen komma in till köket som förtrollad.

Där satt vi i säkert en kvart på huk bakom kökssoffan.

När vi nästan var beredda att ge upp så hörde vi hur golvplankorna knakade i det andra rummet.

”Nu kommer han”, viskade Vilda.

”Ha tålamod, väste jag,” vi får inte ingripa förrän han är uppe på köksbordet.”

För första gången såg jag hela honom. Han var mager som av bara skinn och ben. Hans nakna hud hade en grålila ton och runt midjan hade han en sliten och lortig tygramsa som slutade precis ovanför hans knottriga knän.

”Vad ful han är,” viskade jag.

” Står han vid kökströskeln?” frågade Vilda.

”Ja det gör han. Ser du inte honom?”

”Nej, det är nog bara du som kan se honom. ”

Jag funderade ett tag, medan jag såg Plutt-Göran tveksamt dra sig över golvet.

”Menar du att jag är galen?” undrade jag.

”Nä, jag menar att du kanske har ett sjätte sinne. Att det bara finns några få människor i hela världen som kan se sagoväsen. Jag önskar att jag var synsk.”

”Tyst nu. Han närmar sig.” sade jag.

Svartalfen såg sig misstroget runt i rummet. Han verkade tycka att det hela var lite skumt, kanske misstänkte han att det var en fälla.

Innan man hann blinka hade han flytt ut ur köket.

”Attans! Vi missade honom!” sade jag irreterat.

Vilda och jag var båda helt förbluffade. Det hade verkligen varit skönt att få tag på den bråkstaken.

Vilda trodde att vi allt måste vara ännu listigare än så för att få tag på honom. Det blir nog inte bli helt så enkelt att överlista honom som vi först hade trott...

Här kommer nästa avsnitt av "Saga och den elaka svartalfen". Hoppas ni tar er tid att läsa den!

Goddagens älskade dagbok,

Förut kunde jag inte fatta hur man ändå kan ha så mycket otur.

Båda drottslektionerna vi hade den här veckan hände precis samma sak som tidigare. Under idrottslektionen mådde jag jättedåligt men samma sekund som vi lämnade idrottssalen så mådde jag betydligt bättre.

Det kändes som mer än bara ren tillfällighet.

Det var det nog också.

För jag tror att jag vet hur det förefaller sig nu. Det var Vilda som kom på varför jag har varit så konstig under idrottslektionerna på senaste tiden. Hennes finurliga teori är att jag har blivit förbannad. Plutt-Göran måste ha blivit så fruktansvärt sur på mig dagen då jag kastade boken på honom, att den otäckingen tydligen hade valt att straffa mig på något sätt. Vad vore inte bättre än att förhindra mig att delta på idrotten som jag älskar så mycket? Förresten måste det hela också betyda att svartalfen kan utföra magi. Ganska coolt, men ändå.... jag hatar honom!

Vet du mer vad han har gjort? Vi fick gäster igår kväll och då bakade mamma goda brownies som vi skulle bjuda gästerna på.

Men det blev aldrig några brownies. För att när hon lämnade sina färdigbakta brownies att svalna medan hon gick på toan, så var allihopa borta när hon kom tillbaks.

Det måste vara Plutt-Göran tror jag. Han måste verkligen älska brownies, jag menar, hur kunde han smälla i sig tjugo knytnävs stora brownies?

Det kan inte ens min pappa.

Jag har skrivit en berättelse som jag tänkte dela upp i många inlägg. Fortsättningen av den här berättelsen kommer alltså någon annan dag.

Om du tycker att den är skriven konstigt så är det för att jag valde att skriva den som att den vore huvudpersonens dagbok.

Berättelsen handlar om en tjej som blir trakasserad av en så kallad "svartalf". (Jag vet att jag har snott ordet svartalf från Harry Potter, men jaja). Men en dag så bestämmer hon sig att det får vara slut på dumheterna, så hon och hennes kompis försöker ta itu med saken. Men kommer det att gå? Svartalfer är både snabba och listiga.

Kära dagbok...

...Jag vill bara berätta att jag har fått nog. Saga Elina Mattsson har fått nog.

Sedan jag har börjat femman har jag varje morgon blivit väckt på dom mest otäcka sätt.

Ofta vaknar jag av att min näsa nästan hade vridits ett helt varv runt av en liten hand med starka nypor, att mitt täckte ligger på golvet eller att mina fötter får smaka på en elektrisk stöt.

Av ren otur har nämligen en så kallad ”svartalf” valt att bosätta sig i just mitt hus. Ingen vet om det förutom mig och min bästis Vilda, inte ens mina föräldrar.

Svartalfer är små, fula varelser som ser ungefär som en blandning mellan en tomtenisse och ett litet troll. Svartalfer brukar vara nästan lika långa som en stol utan ryggstöd. De går som apor, står inte upprätt utan mer krypt. Både snabba och listiga är svartalfer och därför är de också mycket svåra att få tag på.

De är också elaka, de gillar att spela oss människor elaka spratt.

Svartalfen som bor i mitt hus kallar jag för Plutt-Göran. Jag tror att det skulle passa honom bra. Fast egentligen har jag ju aldrig sett hela honom, bara små glimtar så jag vet inte exakt hur han ser ut.

Det är inte bara på morgonen som han gillar att spela mig spratt, det är hela dygnet.

En gång hade han pressat in råa spagettistrån in genom ena änden av en banan och sen när jag kom för att äta en banan så tog jag just den bananen. Spagettin inuti bananen hade hunnit bli alldeles mjuk, ungefär som kokt spagetti, men jag visste förstås inte att det var spagetti, så efter min första tugga i bananen slängde jag den för att jag trodde att spagettin var maskar.

Plutt-Göran har såklart även gjort fler dumma saker, som bland annat att tejpa igen våran kran, rena rama klassikern.

Jag skulle kunna hålla på hela dagen att berätta vilka fräcka saker svartalfen har gjort, men vad som är mer intressant är vad som hände i morse.

Igår hade jag förberett mig på Plutt-Görans morgon-spratt genom att lägga en tung bok på min säng.

När svartalfen uppenbarade sig på morgonkvisten var jag redan vaken och redo att anfalla. Så fort han kom in i mitt rum plockade jag kvickt upp min tunga bok och kastade iväg den så att den slog till hans fula nylle.

Han gav ifrån sig ett besynnerligt och gällt skrik men sen var han borta lika fort som han hade kommit. Jag har ingen aning om var han håller hus, kanske nere i källaren, det är mest möjligt för vi är nästan aldrig nere där.

I alla fall är jag nöjd över min hämnd.

När jag sen kom till skolan så var det dags för idrott. Jag älskar idrott det är så roligt och jag är verkligen bra på det med. Jag kan tala om att alla väggarna i mitt rum är fyllda med stora affischer på berömda fotbollsspelare och friidrottare.

Men just den morgonen var jag inte alls särskilt bra på idrott. Jag mådde illa och det kändes som om jag hade feber. Läraren blev förvånad när jag sade att jag inte kunde vara med. Det var första gången i hela mitt liv som jag hade missat en idrottslektion. Det var tråkigt att bara sitta och titta på.

Underligt nog, så mådde jag precis som vanligt igen alldeles efter idrotten. Jag kände mig till och med pigg.

Men ibland har man väl lite otur...