Det här Anna
Hon äger bara en kanna
-Och en stekpanna
En dag går hon ut till staden
Och ser en affish som är till paraden 
Det är bara danser, streetdance, tango och ballett
Ballet är ett bra sätt att få bort sitt fett
Hon ser på sin mage den är knubbig och stor
Nästan lika stor som på hennes egen mor
En dag går hon till ballett salen
Det ser ut som rena rama balen!
Åren går och hon lär sig väldigt fort
Tänka sig vad den här balletten för henne har gjort!
Hon ser på sig själv hon är smal som en sticka
Nu får hon plats med saker i sin ficka!
Hon dansar hela dagen lång
Till och med på TV, en underbar gång
Hon tjänar massor med pengar,
Nu har hon råd med sängar!
Nu är hon inte så mycket sig lik
För nu är hon alldeles snobbig och rik!

En knäpp dikt jag skrev när jag var 12 år. =)

Höstbilderna är tagna av moi =)

En bild som jag tog häromdagen. Ganska fint om jag får säga det själv, men det är ju fjärilen som är modellen såklart...

Señor Peregrino heter boken och är skriven av Cecilia Samartin. Det är en av de allra bästa böcker jag har läst.

Den handlar om Jamilet, en sällsynt vacker flicka i en mexikansk by. Men under kläderna bär hon en hemlighet, från ryggen ner till benen, vrider sig ett ohyggligt födelsemärke, som att hon har blivit gripen av djävulens hand. Med falska papper och förhoppningen om ett normalt liv flyr Jamilet till USA. Hon tar arbete på ett mentalsjukhus och får ta sig an den gamle Señor Peregrino. En udda och mystisk herre...

Läs den!

 -Oj, människor måste verkligen vara elaka... sade yngstingen och spärrade förskräckt upp ögonen.

-Jag vet, de har också vassa, äckliga klor och de tar upp en och lägger en på rygg så att de inte kan andas, och sen tar de en kniv och...

-Sakta i backarna lilla fröken, det var inte måttligt vad du skrämmer upp din lillasyster, förresten, var fick du reda på allt det där? sade deras gamla farfar, en tjock padda, som låg ihopkrupen i familjens soffa i deras lilla håla, som de bodde i nu på vintern en meter nere i jorden.

-Lisa berättade det.

-Och Lisa berättar alltid sanningen? undrade farfar och lyfte på sina ihopväxta ögonbryn.

-Nejdå, men det här är säkert sant, för människor är elaka.

Farfar padda suckade djupt.

-Kom och sätt er här med mig så ska jag berätta någonting som faktiskt är sant.

-Dom två små flickorna skuttade ivrigt upp i soffan och satte sig på varsin sida av deras farfar, de älskade att lyssna på deras farfar när han berättade om saker han hade varit med om.

-Vad handlar det om?

-Människor. Nåja, det här hände mig för några år sedan då ni ännu inte fanns...

-Så längesen? sade yngstingen.

-Just det, log farfar, Redan då var jag go' och rund.

-Ja, i alla fall var det en otäckt varm dag. Solen var högt upp på himmelen och stekte ihärdigt mitt redan bruna paddskin... Ändå var det sent på sommaren och människorna hade redan plockat sin sista skörd av jordgubbar. Men det var sent på kvällen som det hela hände.

-Som vad hände?

-Det ska du snart få veta. När kvällen väl kom, var luften sval och fuktig, det var alldeles mörkt. Så skönt, tyckte jag. Jag kände hur jag fick en intensiv adrenalin-kick och jag tog några härliga skutt. Men sen mitt i en av mina skutt lyckades jag på något märkligt sätt hoppa snett med fötterna och jag ramlade omkull på rygg.

-Men dör inte vi paddor då?

-Jag är rädd för det. Men som du ser så lever jag fortfarande, som tur är, skrockade farfar.

-Oj, vad jag kämpade. Jag kämpade allt vad jag kunde, men jag kunde inte ta mig upp. Jag var som en fluga som fastnat i ett spindelnät, framtiden såg inte särskilt ljus ut. Minutrarna gick. Jag låg där för vad som kändes som en evighet och kippade ängsligt efter andan. Sen började det svida i ögonen och sen blev allt mörkt, mörkare, i alla fall. Jag kunde inte ens se de blålysande stjärnorna uppe på himmelen. Jag visste vad som hände med mig. När man håller på att dö, förlorar man synen, förstår ni. Sen hörde jag fotsteg, det där smått klafsande ljudet när fötter klev i det blöta, nyklippta gräset. Tydligen hade jag fortfarande lite syn kvar, jag såg nämligen ett svagt ljus komma mot mig. Jag höll på att gå in i ljuset.

-Vad betyder det?

-Att man håller på att komma till himmelen, att man dör. Vissa tror att det är så det går till när man dör, att ett ljussken närmar sig.

-Usch, det låter läskigt.

-Ja, det kan jag väl hålla med om. Hursom helst så kom ljuset närmare och närmare och tillslut var det så nära att jag ingenting annat kunde se. Det var då jag kände det, guds hand.

-Verkligen?

-Naturligtvis inte. Vänta så får ni höra.

-Handen var varm, mjuk, len... den tog upp mig och lade mig varsamt till rätta med alla mina fyra simfötter nere på fast mark. Mina lungor började andas så hårt att det gjorde ont, med det gjorde ju detsamma, jag levde ju i alla fall.

-Sakta började jag få tillbaka synen, jag kunde se vart allt det där ljuset kom ifrån, en ficklampa. Alltså var det inte dödens ljus jag hade sett. Antagligen hade – vem det nu var- lyst på marken och sett mig ligga där i gräset, min vita mage som lyst likt öppen bok...

-Farfar...

-Då kände jag hur handen sakta, ömt och lungnande strök mig över min öjämna rygg. Som om jag vore en söt... och älskvärd lite varelse, inte en tjock och ful gammal padda...

-Vi tycker inte att du är ful farfar, sade barnbarnen i kör.

-Ja, ni är snäll ni mina små kladdkakssmulor, sade farfar som log brett, han slickade sig runt munnen och kände att han faktiskt blev lite sugen på kladdkaka...

-Nåväl, fortsatte han, jag vände mig om och fick syn på en liten människo-flicka, hon satt på knä framför mig och plockade sakta upp sin ficklampa.

-Hon tittade på mig och jag tittade på henne, med stora förvånande ögon.

-” Det känns som om du förstår mig,” sade hon fundersamt till mig, sedan ställde hon sig upp och började gå. Jag följde henne med blicken så långt bort som mina paddögon såg.

-Räddade verkligen en liten människo-flicka dig? frågade den äldsta av barnbarnen.

-Ja, svarade farfarn, det gjorde hon. Och det kommer jag aldrig glömma. Jag vill bara att ni ska veta, människor är inte ofarliga, men det är ingen. Och alla har något gott inom sig.

Slut.

Uhum.. Den här korta berättelsen hittade jag på för något år sedan. Den är riktad mot små barn, men jag tänkte att du väl också kunde läsa den. Hoppas att den inte är för knäpp för din smak =)

 I England är husen byggda av sten

och små parker finns överallt

I träden slingrar murgrönan sig runt varenda gren

ja, det är ganska pittoreskt

Utanför den lilla staden finns mycket att se

Höga berg, dalar, sjöar och stenmurar

Vissa är ute och går, medan andra är hemma och dricker te

De är underbart att gå i bergen

På bergen bor tusentals får

Så många jag aldrig har sett

De är fria, så gott de självklart mår

Som små bomullstussar med ben

Tillbaka i lilla staden det hundvänligt är

De är välkomna i affärer och pubbar

Man ser dem faktiskt både här och där

För där har de flesta hundar

Det är fuktigt och regnigt ofta trots allt

Men det hör ju liksom till

Och där blir det aldrig särskilt kallt

Vädret är ganska milt

England, jag saknar dina människor och din natur

Jag saknar nästan allt

Men jag känner ändå att jag hade tur

Som fick bo där, det var ballt

Inte världens bästa rimm och så kanske, men jag har i alla fall fått med allt jag ville ha med. Det kanske låter som bara skog och guld, men varje plats har såklart sina ofördelar. Men jag saknar det som sagt.

Notera också att jag skriver om England som det var där jag bodde, och jag bodde inte precis i London, jag bodde

på landet.

Bilderna är uppladdade från nätet, men så här ser det i alla fall ut :)

Det var meningen att jag skulle vara med på en springtävling idag, men det första jag kände imorse var att jag hade ont i halsen. Så jag blir väl hemma idag. :( 

Dagens boktips är boken "Niceville" eller "The Help" som den heter på engelska, av författaren Kathryn Stockett.

Berättelsen utspelar sig i det 1960-talets Jackson i Mississippi, främst ur de tre kvinnorna Aibileen, Minny, och Skeeters perspektiv. Aibileen och Minny är afroamerikanska hembiträden som städar hem och ser efter barnen hos olika vita familjer. De kommer på att de ska skriva en bok om hur det är att vara hembiträden, men de måste vara försiktiga för om någon kommer på dem så ligger de illa till.

Jag lyssnade på den i lillasysterns mp3-spelare och den var så himla bra. Läs den!