God morgon... *Gäsp. Idag ska jag praoa i min kommuns radiostation. Ska bli kul tycker jag, sitter nu med datorn och skriver, men klockan nio ska jag vara där. 

Skriver mer sen efter praon, men nu får jag lov att skynda mig, tack och hej!  

Vi har haft industrialism som arbetsområde i skolan, det var industrialism. Industrialism handlar om hur det var i Europa mellan 1700- 1800- talet. Det var nämligen då folk började uppfinna maskiner, så att många bönder flyttade till städerna för att jobba. Det blev fattigt och trångt i städerna. Vi fick i uppgift att skriva en novell om det. Här är min novell:

Han ligger på gatan och är sjuk och döende, han kallsvettas och vrider sig krampaktigt av smärta. Darrande ligger han, en gammal gubbe, där på den lortiga gatan i det tidiga 1800-talets London och fryser, men är ändå het som ett strykjärn.

Bilder av förgångna tider susar snabbt förbi i hans medvetande.

Början av hans liv hade varit lyckligt, han hade haft rika föräldrar som ägde en framgångsrik fabrik. Han var en bortskämd liten pojke och livet hade varit så enkelt. Städa var inget han behövde göra, det gjorde deras städerska, han behövde heller aldrig hjälpa till med tvätten eller i fabriken.

Han blev en lat och obekymrad liten pojke som bara brydde sig om sig själv. En sak han särskilt gillade att göra var att reta de andra små barnen för att de inte hade det lika bra som han.

När han vid trettio års ålder ärvde fabriken hade han inte ändrats ett dugg. Han hade inte arbetat en enda dag under hela sitt liv när han helt plötsligt var ägare till en stor fabrik. Därför fortsatte han helt enkelt som förut, på dagarna latade han sig och på kvällarna söp han sig full.

Han mindes att han hade tyckt att det var för mycket ansvar och det tråkade ut honom.

På den tiden hade han tyckt att han var mycket bättre än fattiga människor som var lortiga, desperata och ”trögtänkta”, men då visste han förstås inte att han själv inom kort skulle bli både fattig och väldigt desperat.

En dag gick nämligen hans fabrik i konkurs som följd av hans nonchalanta beteende. Han förlorade allt han hade, pengar, status och alla sina vänner. Gatan blev hans nya hem och så fort han fick lite pengar, spenderade han det på öl. Han provade många olika jobb, men det slutade alltid med att han fick sparken på grund av sitt hopplösa alkoholmissbruk och sin lättja.

Tillslut gav han upp, han tiggde och spelade flöjt på gatan i många eländiga år. Han började hata sättet som de rika såg på honom, då de i sina rena, dyra kläder överlägset spatserade förbi där han satt på gatan.

Aldrig förut hade han reflekterat över varför allt hade blivit som det blev. Han hade bara sett sitt liv som ett grymt öde då fabriken gick i konkurs, istället för att koppla det till sitt beteende.

Men nu förstår han. Han har lärt sig sin läxa, men det är tyvärr försent. Om han hade skött sin fabrik hade det här aldrig hänt.

Nu hör han några röster närma sig, rösterna tillhör en farfar och hans lilla barnbarn som är ute på kvällspromenad.

Den lille pojken verkar bli förskräckt vid åsynen av den gamla gubben som ligger på gatan och häftigt drar efter andan så att hans ölmage åker upp och ner som om den fylls av luften från en cykelpump.

Ändå finns det medlidande i pojkens röst när han frågar sin farfar om de kan hjälpa den gamle farbrorn på något sätt.

Farfarn förklarar med en lugnande ton att det inte går att hjälpa honom.

Där ser du, säger han, man ska vara rädd om det man har, man ska inte slösa bort allt på meningslösheter, han pekar menande på ölflaskan som ligger hårt fastklämd mellan gubbens armar som om den vore en nallebjörn.

Sen går farfarn och den lille pojken iväg, de lämnar den sjuka gubben ensam åt sitt tuffa öde i kvällens dystra mörker.

En vanlig människa skulle nog gräma sig över sitt eländiga förflutna, men inte han. Han har lärt sig sin läxa, en läxa han har fått betala mycket för, men det spelar ingen roll för nu svartnar det för ögonen och han känner hur lugnet sprider sig i hans kropp. Varken rädd eller ledsen är han för vad som väntar honom, när han drar sitt sista andetag.

Om en berättelse ska kallas novell måste den uppfylla vissa krav. Den ska vara kort, den först skrivas i nutid, sen i dåtid, sen i nutid igen. Den ska utspela sig inom loppet av några minuter, men när personen ser tillbaka på det förgågna kan det handla om flera år. Typiskt för en novell är också att den överraskar en på slutet. I min novell är överraskningen att det att den gamla gubben inte dör särskilt olycklig, trots allt elände. 

På våran täckt ligger en död älg! Vi såg den från min lillasysters fönster och nu har mamma och pappa gått ut för att titta på den. Jag ville också kolla, men nej, det fick jag såklart inte.  

I alla fall kan den inte ha blivit skjuten av någon, för vi har inte hört något skott. Så vi undrar alla om den har blivit dödad av en björn, som senare planerar att komma tillbaka och äta upp den. Det är läskigt att tänka sig att det kan finnas björnar nära huset, men det har hänt förut. Ändå har jag aldrig sett någon.

Det här Anna
Hon äger bara en kanna
-Och en stekpanna
En dag går hon ut till staden
Och ser en affish som är till paraden 
Det är bara danser, streetdance, tango och ballett
Ballet är ett bra sätt att få bort sitt fett
Hon ser på sin mage den är knubbig och stor
Nästan lika stor som på hennes egen mor
En dag går hon till ballett salen
Det ser ut som rena rama balen!
Åren går och hon lär sig väldigt fort
Tänka sig vad den här balletten för henne har gjort!
Hon ser på sig själv hon är smal som en sticka
Nu får hon plats med saker i sin ficka!
Hon dansar hela dagen lång
Till och med på TV, en underbar gång
Hon tjänar massor med pengar,
Nu har hon råd med sängar!
Nu är hon inte så mycket sig lik
För nu är hon alldeles snobbig och rik!

En knäpp dikt jag skrev när jag var 12 år. =)

Höstbilderna är tagna av moi =)

En bild som jag tog häromdagen. Ganska fint om jag får säga det själv, men det är ju fjärilen som är modellen såklart...

Señor Peregrino heter boken och är skriven av Cecilia Samartin. Det är en av de allra bästa böcker jag har läst.

Den handlar om Jamilet, en sällsynt vacker flicka i en mexikansk by. Men under kläderna bär hon en hemlighet, från ryggen ner till benen, vrider sig ett ohyggligt födelsemärke, som att hon har blivit gripen av djävulens hand. Med falska papper och förhoppningen om ett normalt liv flyr Jamilet till USA. Hon tar arbete på ett mentalsjukhus och får ta sig an den gamle Señor Peregrino. En udda och mystisk herre...

Läs den!

 -Oj, människor måste verkligen vara elaka... sade yngstingen och spärrade förskräckt upp ögonen.

-Jag vet, de har också vassa, äckliga klor och de tar upp en och lägger en på rygg så att de inte kan andas, och sen tar de en kniv och...

-Sakta i backarna lilla fröken, det var inte måttligt vad du skrämmer upp din lillasyster, förresten, var fick du reda på allt det där? sade deras gamla farfar, en tjock padda, som låg ihopkrupen i familjens soffa i deras lilla håla, som de bodde i nu på vintern en meter nere i jorden.

-Lisa berättade det.

-Och Lisa berättar alltid sanningen? undrade farfar och lyfte på sina ihopväxta ögonbryn.

-Nejdå, men det här är säkert sant, för människor är elaka.

Farfar padda suckade djupt.

-Kom och sätt er här med mig så ska jag berätta någonting som faktiskt är sant.

-Dom två små flickorna skuttade ivrigt upp i soffan och satte sig på varsin sida av deras farfar, de älskade att lyssna på deras farfar när han berättade om saker han hade varit med om.

-Vad handlar det om?

-Människor. Nåja, det här hände mig för några år sedan då ni ännu inte fanns...

-Så längesen? sade yngstingen.

-Just det, log farfar, Redan då var jag go' och rund.

-Ja, i alla fall var det en otäckt varm dag. Solen var högt upp på himmelen och stekte ihärdigt mitt redan bruna paddskin... Ändå var det sent på sommaren och människorna hade redan plockat sin sista skörd av jordgubbar. Men det var sent på kvällen som det hela hände.

-Som vad hände?

-Det ska du snart få veta. När kvällen väl kom, var luften sval och fuktig, det var alldeles mörkt. Så skönt, tyckte jag. Jag kände hur jag fick en intensiv adrenalin-kick och jag tog några härliga skutt. Men sen mitt i en av mina skutt lyckades jag på något märkligt sätt hoppa snett med fötterna och jag ramlade omkull på rygg.

-Men dör inte vi paddor då?

-Jag är rädd för det. Men som du ser så lever jag fortfarande, som tur är, skrockade farfar.

-Oj, vad jag kämpade. Jag kämpade allt vad jag kunde, men jag kunde inte ta mig upp. Jag var som en fluga som fastnat i ett spindelnät, framtiden såg inte särskilt ljus ut. Minutrarna gick. Jag låg där för vad som kändes som en evighet och kippade ängsligt efter andan. Sen började det svida i ögonen och sen blev allt mörkt, mörkare, i alla fall. Jag kunde inte ens se de blålysande stjärnorna uppe på himmelen. Jag visste vad som hände med mig. När man håller på att dö, förlorar man synen, förstår ni. Sen hörde jag fotsteg, det där smått klafsande ljudet när fötter klev i det blöta, nyklippta gräset. Tydligen hade jag fortfarande lite syn kvar, jag såg nämligen ett svagt ljus komma mot mig. Jag höll på att gå in i ljuset.

-Vad betyder det?

-Att man håller på att komma till himmelen, att man dör. Vissa tror att det är så det går till när man dör, att ett ljussken närmar sig.

-Usch, det låter läskigt.

-Ja, det kan jag väl hålla med om. Hursom helst så kom ljuset närmare och närmare och tillslut var det så nära att jag ingenting annat kunde se. Det var då jag kände det, guds hand.

-Verkligen?

-Naturligtvis inte. Vänta så får ni höra.

-Handen var varm, mjuk, len... den tog upp mig och lade mig varsamt till rätta med alla mina fyra simfötter nere på fast mark. Mina lungor började andas så hårt att det gjorde ont, med det gjorde ju detsamma, jag levde ju i alla fall.

-Sakta började jag få tillbaka synen, jag kunde se vart allt det där ljuset kom ifrån, en ficklampa. Alltså var det inte dödens ljus jag hade sett. Antagligen hade – vem det nu var- lyst på marken och sett mig ligga där i gräset, min vita mage som lyst likt öppen bok...

-Farfar...

-Då kände jag hur handen sakta, ömt och lungnande strök mig över min öjämna rygg. Som om jag vore en söt... och älskvärd lite varelse, inte en tjock och ful gammal padda...

-Vi tycker inte att du är ful farfar, sade barnbarnen i kör.

-Ja, ni är snäll ni mina små kladdkakssmulor, sade farfar som log brett, han slickade sig runt munnen och kände att han faktiskt blev lite sugen på kladdkaka...

-Nåväl, fortsatte han, jag vände mig om och fick syn på en liten människo-flicka, hon satt på knä framför mig och plockade sakta upp sin ficklampa.

-Hon tittade på mig och jag tittade på henne, med stora förvånande ögon.

-” Det känns som om du förstår mig,” sade hon fundersamt till mig, sedan ställde hon sig upp och började gå. Jag följde henne med blicken så långt bort som mina paddögon såg.

-Räddade verkligen en liten människo-flicka dig? frågade den äldsta av barnbarnen.

-Ja, svarade farfarn, det gjorde hon. Och det kommer jag aldrig glömma. Jag vill bara att ni ska veta, människor är inte ofarliga, men det är ingen. Och alla har något gott inom sig.

Slut.

Uhum.. Den här korta berättelsen hittade jag på för något år sedan. Den är riktad mot små barn, men jag tänkte att du väl också kunde läsa den. Hoppas att den inte är för knäpp för din smak =)