Inlägg publicerade under kategorin Berättelser

Av berattarugglan - 5 oktober 2013 13:32

 -Oj, människor måste verkligen vara elaka... sade yngstingen och spärrade förskräckt upp ögonen.

-Jag vet, de har också vassa, äckliga klor och de tar upp en och lägger en på rygg så att de inte kan andas, och sen tar de en kniv och...

-Sakta i backarna lilla fröken, det var inte måttligt vad du skrämmer upp din lillasyster, förresten, var fick du reda på allt det där? sade deras gamla farfar, en tjock padda, som låg ihopkrupen i familjens soffa i deras lilla håla, som de bodde i nu på vintern en meter nere i jorden.

-Lisa berättade det.

-Och Lisa berättar alltid sanningen? undrade farfar och lyfte på sina ihopväxta ögonbryn.

-Nejdå, men det här är säkert sant, för människor är elaka.

Farfar padda suckade djupt.

-Kom och sätt er här med mig så ska jag berätta någonting som faktiskt är sant.

-Dom två små flickorna skuttade ivrigt upp i soffan och satte sig på varsin sida av deras farfar, de älskade att lyssna på deras farfar när han berättade om saker han hade varit med om.

-Vad handlar det om?

-Människor. Nåja, det här hände mig för några år sedan då ni ännu inte fanns...

-Så längesen? sade yngstingen.

-Just det, log farfar, Redan då var jag go' och rund.

-Ja, i alla fall var det en otäckt varm dag. Solen var högt upp på himmelen och stekte ihärdigt mitt redan bruna paddskin... Ändå var det sent på sommaren och människorna hade redan plockat sin sista skörd av jordgubbar. Men det var sent på kvällen som det hela hände.

-Som vad hände?

-Det ska du snart få veta. När kvällen väl kom, var luften sval och fuktig, det var alldeles mörkt. Så skönt, tyckte jag. Jag kände hur jag fick en intensiv adrenalin-kick och jag tog några härliga skutt. Men sen mitt i en av mina skutt lyckades jag på något märkligt sätt hoppa snett med fötterna och jag ramlade omkull på rygg.

-Men dör inte vi paddor då?

-Jag är rädd för det. Men som du ser så lever jag fortfarande, som tur är, skrockade farfar.

-Oj, vad jag kämpade. Jag kämpade allt vad jag kunde, men jag kunde inte ta mig upp. Jag var som en fluga som fastnat i ett spindelnät, framtiden såg inte särskilt ljus ut. Minutrarna gick. Jag låg där för vad som kändes som en evighet och kippade ängsligt efter andan. Sen började det svida i ögonen och sen blev allt mörkt, mörkare, i alla fall. Jag kunde inte ens se de blålysande stjärnorna uppe på himmelen. Jag visste vad som hände med mig. När man håller på att dö, förlorar man synen, förstår ni. Sen hörde jag fotsteg, det där smått klafsande ljudet när fötter klev i det blöta, nyklippta gräset. Tydligen hade jag fortfarande lite syn kvar, jag såg nämligen ett svagt ljus komma mot mig. Jag höll på att gå in i ljuset.

-Vad betyder det?

-Att man håller på att komma till himmelen, att man dör. Vissa tror att det är så det går till när man dör, att ett ljussken närmar sig.

-Usch, det låter läskigt.

-Ja, det kan jag väl hålla med om. Hursom helst så kom ljuset närmare och närmare och tillslut var det så nära att jag ingenting annat kunde se. Det var då jag kände det, guds hand.

-Verkligen?

-Naturligtvis inte. Vänta så får ni höra.

-Handen var varm, mjuk, len... den tog upp mig och lade mig varsamt till rätta med alla mina fyra simfötter nere på fast mark. Mina lungor började andas så hårt att det gjorde ont, med det gjorde ju detsamma, jag levde ju i alla fall.

-Sakta började jag få tillbaka synen, jag kunde se vart allt det där ljuset kom ifrån, en ficklampa. Alltså var det inte dödens ljus jag hade sett. Antagligen hade – vem det nu var- lyst på marken och sett mig ligga där i gräset, min vita mage som lyst likt öppen bok...

-Farfar...

-Då kände jag hur handen sakta, ömt och lungnande strök mig över min öjämna rygg. Som om jag vore en söt... och älskvärd lite varelse, inte en tjock och ful gammal padda...

-Vi tycker inte att du är ful farfar, sade barnbarnen i kör.

-Ja, ni är snäll ni mina små kladdkakssmulor, sade farfar som log brett, han slickade sig runt munnen och kände att han faktiskt blev lite sugen på kladdkaka...

-Nåväl, fortsatte han, jag vände mig om och fick syn på en liten människo-flicka, hon satt på knä framför mig och plockade sakta upp sin ficklampa.

-Hon tittade på mig och jag tittade på henne, med stora förvånande ögon.

-” Det känns som om du förstår mig,” sade hon fundersamt till mig, sedan ställde hon sig upp och började gå. Jag följde henne med blicken så långt bort som mina paddögon såg.

-Räddade verkligen en liten människo-flicka dig? frågade den äldsta av barnbarnen.

-Ja, svarade farfarn, det gjorde hon. Och det kommer jag aldrig glömma. Jag vill bara att ni ska veta, människor är inte ofarliga, men det är ingen. Och alla har något gott inom sig.



Slut.


Uhum.. Den här korta berättelsen hittade jag på för något år sedan. Den är riktad mot små barn, men jag tänkte att du väl också kunde läsa den. Hoppas att den inte är för knäpp för din smak =)

Presentation

  Hej. Jag är en femtonåring som älskar att skriva berättelser och dikter.

Jag gillar också att springa, läsa, fotaoch vara med kompisar.

Min familj är: två rara systrar, två petiga päron, samt en härlig och alldeles underbar hund.

Hoppas du gillar min blogg- och lova att komma tillbaka också!

Fråga mig gärna

5 besvarade frågor

Tävling

Dags för en dikttävling igen!

Hitta på en dikt om julen och publicera det på "Fråga mig" avdelningen.

Vinnarens pris är att jag lägger in en länk till din blogg på min-den får ligga där i en månad.

 Obs! Blir det inte fler än fyra deltagare så läggs tävlingen ner.

Kategorier

Omröstning

Vad vill du läsa i min blogg?
 Berättelser
 Boktips
 Dikter
 Foton
 Vardag

Senaste inläggen

Länkar

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2014
>>>

RSS

Translate this blog


Skapa flashcards