Jag har skrivit en berättelse som jag tänkte dela upp i många inlägg. Fortsättningen av den här berättelsen kommer alltså någon annan dag.

Om du tycker att den är skriven konstigt så är det för att jag valde att skriva den som att den vore huvudpersonens dagbok.

Berättelsen handlar om en tjej som blir trakasserad av en så kallad "svartalf". (Jag vet att jag har snott ordet svartalf från Harry Potter, men jaja). Men en dag så bestämmer hon sig att det får vara slut på dumheterna, så hon och hennes kompis försöker ta itu med saken. Men kommer det att gå? Svartalfer är både snabba och listiga.

Kära dagbok...

...Jag vill bara berätta att jag har fått nog. Saga Elina Mattsson har fått nog.

Sedan jag har börjat femman har jag varje morgon blivit väckt på dom mest otäcka sätt.

Ofta vaknar jag av att min näsa nästan hade vridits ett helt varv runt av en liten hand med starka nypor, att mitt täckte ligger på golvet eller att mina fötter får smaka på en elektrisk stöt.

Av ren otur har nämligen en så kallad ”svartalf” valt att bosätta sig i just mitt hus. Ingen vet om det förutom mig och min bästis Vilda, inte ens mina föräldrar.

Svartalfer är små, fula varelser som ser ungefär som en blandning mellan en tomtenisse och ett litet troll. Svartalfer brukar vara nästan lika långa som en stol utan ryggstöd. De går som apor, står inte upprätt utan mer krypt. Både snabba och listiga är svartalfer och därför är de också mycket svåra att få tag på.

De är också elaka, de gillar att spela oss människor elaka spratt.

Svartalfen som bor i mitt hus kallar jag för Plutt-Göran. Jag tror att det skulle passa honom bra. Fast egentligen har jag ju aldrig sett hela honom, bara små glimtar så jag vet inte exakt hur han ser ut.

Det är inte bara på morgonen som han gillar att spela mig spratt, det är hela dygnet.

En gång hade han pressat in råa spagettistrån in genom ena änden av en banan och sen när jag kom för att äta en banan så tog jag just den bananen. Spagettin inuti bananen hade hunnit bli alldeles mjuk, ungefär som kokt spagetti, men jag visste förstås inte att det var spagetti, så efter min första tugga i bananen slängde jag den för att jag trodde att spagettin var maskar.

Plutt-Göran har såklart även gjort fler dumma saker, som bland annat att tejpa igen våran kran, rena rama klassikern.

Jag skulle kunna hålla på hela dagen att berätta vilka fräcka saker svartalfen har gjort, men vad som är mer intressant är vad som hände i morse.

Igår hade jag förberett mig på Plutt-Görans morgon-spratt genom att lägga en tung bok på min säng.

När svartalfen uppenbarade sig på morgonkvisten var jag redan vaken och redo att anfalla. Så fort han kom in i mitt rum plockade jag kvickt upp min tunga bok och kastade iväg den så att den slog till hans fula nylle.

Han gav ifrån sig ett besynnerligt och gällt skrik men sen var han borta lika fort som han hade kommit. Jag har ingen aning om var han håller hus, kanske nere i källaren, det är mest möjligt för vi är nästan aldrig nere där.

I alla fall är jag nöjd över min hämnd.

När jag sen kom till skolan så var det dags för idrott. Jag älskar idrott det är så roligt och jag är verkligen bra på det med. Jag kan tala om att alla väggarna i mitt rum är fyllda med stora affischer på berömda fotbollsspelare och friidrottare.

Men just den morgonen var jag inte alls särskilt bra på idrott. Jag mådde illa och det kändes som om jag hade feber. Läraren blev förvånad när jag sade att jag inte kunde vara med. Det var första gången i hela mitt liv som jag hade missat en idrottslektion. Det var tråkigt att bara sitta och titta på.

Underligt nog, så mådde jag precis som vanligt igen alldeles efter idrotten. Jag kände mig till och med pigg.

Men ibland har man väl lite otur...

Bilderna är tagna av mig när jag var på långpromenad :).

Sitter just nu på bibblan igen. Förlåt att jag inte skrev något igår, men jag hade inte tid. Först var det prao, och sen måste jag på en gång iväg och träna med friidrottsklubben som jag och min lillasyster är med i.

Men snart, kanske ikväll eller något tag, så ska jag lägga upp en berättelse och lite bilder. Det är kanske inte alltid så intressant att bara läsa om min vardag?

Igår var i alla fall ännu en rolig dag på radiostationen. Tydligen ska jag och den andra praoeleven få hålla ett program på morgonen i slutet av veckan. Ska bli kul tycker jag. Vi ska även få göra en varsin reklam som ska spelas på radion. Jag har haft lite svårt med det, men det ordnar sig nog.

Lycka mig till!

Godmorgon lilla fågel du är frisk och kry

Hoppas du får en bra dag, inte tung som bly

Själv ska jag gå och sova,

Då jag är en uggla

Men snart ska vi ses, det kan jag lova

För jag ska på kvällen tillbaka mig smuggla.

Kommer inte på något att skriva, så jag bjuder på en bild istället. Bilden har jag själv tagit, jag har ingen effekt på, så färgerna är också naturliga. Naturen är vacker!

Hej!

Jag har just slutat min första praodag på kommunens radiostation, så jag sitter nu här på bibblan och skriver och ser mig över nacken då och då, för att försäkra mig om att ingen tittar på min dataskärm. Man vill ju vara lite anonym, i alla fall vill jag det.

Jag tyckte att det var både roligt och intressant och mer kommer jag att få veta då jag ska praoa där hela veckan.

Idag hann vi med mycket.

Först på morgonen var jag fem minuter sen då jag hade sökt upp var stationen var på hitta.se. Stationen hade nämligen flyttats. Men när jag väl var framme blev jag omhändertagen av en grupp glad personal. En tjej med färgat rött hår och sjukligt smala ben visade mig till ett litet, syrefattigt och grönt rum där min handledare satt.

Min handledare var rund som ett bowlingklot med ett glatt leende och ett par snälla ögon. I rummet satt också två andra praoelever, en tjej i tioårsåldern och en femtonårig kille.

Efter att ha presenterat mig satte jag mig ner på en stol och lyssnade på medan min handledare språkade energiskt och exalterat.

Ungefär en timme senare gick vi in i ett rum bredvid och såg på medan vår handledare spelade in en text. Jag blev ganska rastlös, eftersom han malde texten om och om igen, säkert tio gånger.

Efter det tog vi en liten rast och sen såg på medan handledaren redigerade ett par reklamer. Han lyssnade noga gång på gång och lade in ett stycke musik till.

Hitills hade det varit lärorikt, men lite långtråkigt då man bara fick sitta still.

Det var efter lunchen som det roliga började. Först gick vi ut på stan och frågade folk saker.

Sen skulle vi till en liten by någon mil bort, för att vi skulle intervjua en makeupartist. Det var också kul. Vi åkte i min handledares bil, den var mycket stökig.

Nu hinner jag tyvärr inte skriva mer- så hejdå!

God morgon... *Gäsp. Idag ska jag praoa i min kommuns radiostation. Ska bli kul tycker jag, sitter nu med datorn och skriver, men klockan nio ska jag vara där. 

Skriver mer sen efter praon, men nu får jag lov att skynda mig, tack och hej!  

Vi har haft industrialism som arbetsområde i skolan, det var industrialism. Industrialism handlar om hur det var i Europa mellan 1700- 1800- talet. Det var nämligen då folk började uppfinna maskiner, så att många bönder flyttade till städerna för att jobba. Det blev fattigt och trångt i städerna. Vi fick i uppgift att skriva en novell om det. Här är min novell:

Han ligger på gatan och är sjuk och döende, han kallsvettas och vrider sig krampaktigt av smärta. Darrande ligger han, en gammal gubbe, där på den lortiga gatan i det tidiga 1800-talets London och fryser, men är ändå het som ett strykjärn.

Bilder av förgångna tider susar snabbt förbi i hans medvetande.

Början av hans liv hade varit lyckligt, han hade haft rika föräldrar som ägde en framgångsrik fabrik. Han var en bortskämd liten pojke och livet hade varit så enkelt. Städa var inget han behövde göra, det gjorde deras städerska, han behövde heller aldrig hjälpa till med tvätten eller i fabriken.

Han blev en lat och obekymrad liten pojke som bara brydde sig om sig själv. En sak han särskilt gillade att göra var att reta de andra små barnen för att de inte hade det lika bra som han.

När han vid trettio års ålder ärvde fabriken hade han inte ändrats ett dugg. Han hade inte arbetat en enda dag under hela sitt liv när han helt plötsligt var ägare till en stor fabrik. Därför fortsatte han helt enkelt som förut, på dagarna latade han sig och på kvällarna söp han sig full.

Han mindes att han hade tyckt att det var för mycket ansvar och det tråkade ut honom.

På den tiden hade han tyckt att han var mycket bättre än fattiga människor som var lortiga, desperata och ”trögtänkta”, men då visste han förstås inte att han själv inom kort skulle bli både fattig och väldigt desperat.

En dag gick nämligen hans fabrik i konkurs som följd av hans nonchalanta beteende. Han förlorade allt han hade, pengar, status och alla sina vänner. Gatan blev hans nya hem och så fort han fick lite pengar, spenderade han det på öl. Han provade många olika jobb, men det slutade alltid med att han fick sparken på grund av sitt hopplösa alkoholmissbruk och sin lättja.

Tillslut gav han upp, han tiggde och spelade flöjt på gatan i många eländiga år. Han började hata sättet som de rika såg på honom, då de i sina rena, dyra kläder överlägset spatserade förbi där han satt på gatan.

Aldrig förut hade han reflekterat över varför allt hade blivit som det blev. Han hade bara sett sitt liv som ett grymt öde då fabriken gick i konkurs, istället för att koppla det till sitt beteende.

Men nu förstår han. Han har lärt sig sin läxa, men det är tyvärr försent. Om han hade skött sin fabrik hade det här aldrig hänt.

Nu hör han några röster närma sig, rösterna tillhör en farfar och hans lilla barnbarn som är ute på kvällspromenad.

Den lille pojken verkar bli förskräckt vid åsynen av den gamla gubben som ligger på gatan och häftigt drar efter andan så att hans ölmage åker upp och ner som om den fylls av luften från en cykelpump.

Ändå finns det medlidande i pojkens röst när han frågar sin farfar om de kan hjälpa den gamle farbrorn på något sätt.

Farfarn förklarar med en lugnande ton att det inte går att hjälpa honom.

Där ser du, säger han, man ska vara rädd om det man har, man ska inte slösa bort allt på meningslösheter, han pekar menande på ölflaskan som ligger hårt fastklämd mellan gubbens armar som om den vore en nallebjörn.

Sen går farfarn och den lille pojken iväg, de lämnar den sjuka gubben ensam åt sitt tuffa öde i kvällens dystra mörker.

En vanlig människa skulle nog gräma sig över sitt eländiga förflutna, men inte han. Han har lärt sig sin läxa, en läxa han har fått betala mycket för, men det spelar ingen roll för nu svartnar det för ögonen och han känner hur lugnet sprider sig i hans kropp. Varken rädd eller ledsen är han för vad som väntar honom, när han drar sitt sista andetag.

Om en berättelse ska kallas novell måste den uppfylla vissa krav. Den ska vara kort, den först skrivas i nutid, sen i dåtid, sen i nutid igen. Den ska utspela sig inom loppet av några minuter, men när personen ser tillbaka på det förgågna kan det handla om flera år. Typiskt för en novell är också att den överraskar en på slutet. I min novell är överraskningen att det att den gamla gubben inte dör särskilt olycklig, trots allt elände.