Vi har haft industrialism som arbetsområde i skolan, det var industrialism. Industrialism handlar om hur det var i Europa mellan 1700- 1800- talet. Det var nämligen då folk började uppfinna maskiner, så att många bönder flyttade till städerna för att jobba. Det blev fattigt och trångt i städerna. Vi fick i uppgift att skriva en novell om det. Här är min novell:

Han ligger på gatan och är sjuk och döende, han kallsvettas och vrider sig krampaktigt av smärta. Darrande ligger han, en gammal gubbe, där på den lortiga gatan i det tidiga 1800-talets London och fryser, men är ändå het som ett strykjärn.

Bilder av förgångna tider susar snabbt förbi i hans medvetande.

Början av hans liv hade varit lyckligt, han hade haft rika föräldrar som ägde en framgångsrik fabrik. Han var en bortskämd liten pojke och livet hade varit så enkelt. Städa var inget han behövde göra, det gjorde deras städerska, han behövde heller aldrig hjälpa till med tvätten eller i fabriken.

Han blev en lat och obekymrad liten pojke som bara brydde sig om sig själv. En sak han särskilt gillade att göra var att reta de andra små barnen för att de inte hade det lika bra som han.

När han vid trettio års ålder ärvde fabriken hade han inte ändrats ett dugg. Han hade inte arbetat en enda dag under hela sitt liv när han helt plötsligt var ägare till en stor fabrik. Därför fortsatte han helt enkelt som förut, på dagarna latade han sig och på kvällarna söp han sig full.

Han mindes att han hade tyckt att det var för mycket ansvar och det tråkade ut honom.

På den tiden hade han tyckt att han var mycket bättre än fattiga människor som var lortiga, desperata och ”trögtänkta”, men då visste han förstås inte att han själv inom kort skulle bli både fattig och väldigt desperat.

En dag gick nämligen hans fabrik i konkurs som följd av hans nonchalanta beteende. Han förlorade allt han hade, pengar, status och alla sina vänner. Gatan blev hans nya hem och så fort han fick lite pengar, spenderade han det på öl. Han provade många olika jobb, men det slutade alltid med att han fick sparken på grund av sitt hopplösa alkoholmissbruk och sin lättja.

Tillslut gav han upp, han tiggde och spelade flöjt på gatan i många eländiga år. Han började hata sättet som de rika såg på honom, då de i sina rena, dyra kläder överlägset spatserade förbi där han satt på gatan.

Aldrig förut hade han reflekterat över varför allt hade blivit som det blev. Han hade bara sett sitt liv som ett grymt öde då fabriken gick i konkurs, istället för att koppla det till sitt beteende.

Men nu förstår han. Han har lärt sig sin läxa, men det är tyvärr försent. Om han hade skött sin fabrik hade det här aldrig hänt.

Nu hör han några röster närma sig, rösterna tillhör en farfar och hans lilla barnbarn som är ute på kvällspromenad.

Den lille pojken verkar bli förskräckt vid åsynen av den gamla gubben som ligger på gatan och häftigt drar efter andan så att hans ölmage åker upp och ner som om den fylls av luften från en cykelpump.

Ändå finns det medlidande i pojkens röst när han frågar sin farfar om de kan hjälpa den gamle farbrorn på något sätt.

Farfarn förklarar med en lugnande ton att det inte går att hjälpa honom.

Där ser du, säger han, man ska vara rädd om det man har, man ska inte slösa bort allt på meningslösheter, han pekar menande på ölflaskan som ligger hårt fastklämd mellan gubbens armar som om den vore en nallebjörn.

Sen går farfarn och den lille pojken iväg, de lämnar den sjuka gubben ensam åt sitt tuffa öde i kvällens dystra mörker.

En vanlig människa skulle nog gräma sig över sitt eländiga förflutna, men inte han. Han har lärt sig sin läxa, en läxa han har fått betala mycket för, men det spelar ingen roll för nu svartnar det för ögonen och han känner hur lugnet sprider sig i hans kropp. Varken rädd eller ledsen är han för vad som väntar honom, när han drar sitt sista andetag.

Om en berättelse ska kallas novell måste den uppfylla vissa krav. Den ska vara kort, den först skrivas i nutid, sen i dåtid, sen i nutid igen. Den ska utspela sig inom loppet av några minuter, men när personen ser tillbaka på det förgågna kan det handla om flera år. Typiskt för en novell är också att den överraskar en på slutet. I min novell är överraskningen att det att den gamla gubben inte dör särskilt olycklig, trots allt elände. 

På våran täckt ligger en död älg! Vi såg den från min lillasysters fönster och nu har mamma och pappa gått ut för att titta på den. Jag ville också kolla, men nej, det fick jag såklart inte.  

I alla fall kan den inte ha blivit skjuten av någon, för vi har inte hört något skott. Så vi undrar alla om den har blivit dödad av en björn, som senare planerar att komma tillbaka och äta upp den. Det är läskigt att tänka sig att det kan finnas björnar nära huset, men det har hänt förut. Ändå har jag aldrig sett någon.